Inte f?r att universitetshistoriker ?r ovanliga – de ?r f?rv?ntade – och inte heller f?r att UiO skulle vara ok?nt; det var i n?stan 150 ?r Norges enda universitet och ?r en lika central institution som Stortinget. H?ndelsen ?r att detta ?r ett s? utm?rkt och v?sentligt arbete, ocks? som historieskrivning ?ver ett samh?lle, ett pionj?rverk f?r hur universitetshistoria kan skrivas om man tar kunskapens roll i hela samh?llet p? allvar.
F?r detta har arbetsprocessen varit avg?rande, och ovanlig. P? initiativ av historikern Sivert Langholm valde UiO att g? mycket grundligt till v?ga. Forum for universitetshistorie startade 1992, fick en hygglig budget och ett brett mandat av universitetet att forska, undervisa, publicera och dessutom framst?lla ett jubileumsverk. Man satte ambitionen h?gt, bland det f?rsta Langholm och hans medarbetare gjorde var att skriva en fyllig rapport om hur genren kunde f?rnyas med st?d i modern vetenskapshistoria och andra specialomr?den.
DET VETENSKAPLIGA FRAMSTEGET. Allra viktigast f?r att f?rst? kvaliteterna med detta verk ?r det att disciplinerna, fakulteterna och vad man kunde kalla historien om ”det vetenskapliga framsteget” lagts ?t sidan. Kronologiska linjer har tonats ned, tematiska problematiseringar har tonats upp. B?st syns detta om verket l?ses bakifr?n. I band 7, ”Samtidshistoriske perspektiver”, skriver Magnus Gulbrandsen om ”innovation”, och kan visa att detta ganska smala begrepp – att n?ringslivet p?verkas direkt av universitetets forskning – vid UiO liksom vid de flesta universitet ?r ett ganska sent p?fund. I b?de retorik och praktik har det emellertid f?tt stort utrymme, kopplat till ett v?xande engagemang f?r universitetens roll f?r hela samh?llens ekonomiska utveckling. Bent Sofus Tran?y skriver om livsmedelsforskning och forskning om olja. Det handlar knappast alls om vetenskapen i sig utan om hur dessa forskningsf?lt gripit in i b?de politik och debatt. Eirinn Larsen skriver om universitetet som internationell institution, en inte alldeles uppbygglig historia d?r invandrarstudenter l?nge prioriterades l?gt medan storstilade program sattes i verket f?r att locka studenter fr?n USA. Johannes L?vhaug kan i ett fylligt kapitel om UiO och medierna rapportera om mer djupg?ende och problematiska relationer mellan medier och forskning ?n vi vanligen t?nker p?.
Kanske blir framg?ngen med detta s?tt att skriva universitetshistoria allra tydligast i Peder Ankers bidrag om ekologin. Anker undviker ekologins g?ngse framg?ngssaga med populations- och systemekologi och koncentrerar sig helt p? att skildra det som gjort UiO originellt p? detta omr?de: nyformuleringen av relationen mellan natur och samh?lle, i ekologins namn, som sker under ?ren kring 1970. Huvudrollerna i detta drama innehas bara delvis av biologer som Arne Semb-Johansson, Eivind ?stbye och Nils Christian Stenseth. Desto mer figurerar sociologen med mera Johan Galtung, friluftsl?raren Nils Faarlund (Idrettsh?iskolen), filosofen och flygmekanikern Sigmund Kval?y och, f?rst?s, logikern, motst?ndsmannen, ekosofen, bergskl?ttraren och st?ndige ?verlevaren Arne N?ss.
P? det s?ttet blir mycket sp?nnande sagt: om relationen mellan naturvetenskap och humaniora, om f?ltforskning via ekologiska stationen i Finse, om den gr?na dimensionen i studentupproret 1968+, och om vad Anker kallar ”?kofilosofisk orientalisme” med resor till Nepal (finansierade av Arnes p? valf?ngst och oljefrakt f?rm?gne halvbror Erling Naess) och sv?rmeri f?r Gandhis ickev?ldsidéer. Dessutom ?r det v?lskrivet och fruktansv?rt underh?llande, vilket f?r ?vrigt kan s?gas om f?rbluffande m?nga av verkets n?stan fyra tusen sidor.
DOMINANT ST?LLNING. Band 8 av Jan Eyvind Myhre ?gnas ?t f?rh?llandet mellan universitet och samh?lle genom universitetets m?nniskor som ”b?rare” av denna relation. N?got av detta finns i alla universitetshistorier: professores extra muros. Myhre d?remot skriver femhundra sidor norsk socialhistoria och utf?r ett pionj?rverk d?r han kartl?gger hur universitetets folk formar eliter, professioner, politik och offentlighet, ?ven i kommuner och regioner.
Fram tr?der en institution som visserligen ?r liten men med en unik och dominant st?llning i sitt land. Genom UiO gick de flesta m?n, senare ocks? kvinnor, av st?llning. Ett exempel: n?r den f?rste professorn i medicin Michael Skjelderup avgick 1849 hade han haft samtliga Norges tre hundra l?kare som studenter. Men genom att utbilda ?mbetsm?nnen kom universitetet att i praktiken f? stor informell makt. Landets sex senaste statsministrar har utbildats vid UiO och liknande var f?rh?llandet under 1800-talet d? regeringsmedlemmar typiskt var ?mbetsm?n.
Men hur var det med det ekonomiska inflytandet? H?r har bilden varit att UiO haft ganska litet att erbjuda. Rekryteringen till n?ringslivet f?rblev l?nge svag. Men det betyder inte att universitet inte deltog i samh?llets stora modernisering. Fr?n slutet av 1800-talet b?rjade ocks? innovationer komma ur universitetets laboratorier – paradexemplet ?r Kristian Birkeland och Norsk Hydro. Men framf?rallt verkade universitetet genom andra institutioner, fr?mst skolan.
?nd? g?r det inte att komma ifr?n att UiO vid en internationell j?mf?relse varit extremt i sin inriktning p? det offentliga. En viktig orsak var den starka artiumexamen som tillfredsst?llde de flesta yrkens behov, utom ?mbetsm?nnens och forskarnas. Det som d?rut?ver kr?vdes i n?ringslivet tillgodos?gs vid Norges Tekniske H?iskole i Trondheim fr?n 1910 och Handelsh?iskolen i Bergen fr?n 1936. Ett resultat blev att Norge in p? 1960-talet hade en mycket l?g andel universitetsutbildade i befolkningen, ett f?rh?llande som sedan dess ?ndrats fullst?ndigt, fr?mst p? grund av utbyggnaden av h?gskolor och universitet utanf?r UiO.
SEXUALOPPLYSARE OCH POLAR?VENTYRARE. Kvinnor fick tilltr?de till universitetsstudier 1882 men som vanligt dr?jde det innan de blivit en st?rre andel. I b?rjan rekryterades n?stan bara s?dana som genom familj eller sociala kontakter kommit att st? n?ra akademiska m?n, ofta f?derna. Extrem, men inte otypisk, ?r Kristine Bonnevie som var den f?rsta kvinnliga professorn i Norge, men den sj?tte i sin utvidgade familj med namn som Bjerknes och Daae. De kvinnliga studenterna ?kade i antal, men i l?ngsam takt; ?nnu p? 1950-talet var deras andel bara tio procent. Tr?gheten f?rklarar Myhre med en stark husmodersideologi som r?dde in p? 1960-talet och med aktivt motst?nd – fr?n staten, som bara successivt uppl?t ?mbeten (fr?n 1912) och vissa yrken (kvinnlig pr?stvigning blev till?ten 1961) till kvinnor, och fr?n manliga kolleger, till exempel l?kare, som fruktade konkurrens p? arbetsmarknaden.
Otaliga professorer och forskare har genom ?ren populariserat sin forskning i press, b?cker, radio och TV. Universitetets radiof?redrag i NRK h?rdes av upp mot h?lften av alla som ?verhuvudtaget hade en radio. Universitetsfolk blev ”k?ndisar” som sexualupplysare, h?lsor?dgivare, polar?ventyrare. Men kanske ?nnu viktigare ?r den mindre andel som i sin roll av ”intellektuella” bildade opinion och ibland tog steget ?ver till direkt politisk verksamhet, som radikalen Edvard Bull till v?nster och Fridtjof Nansen till h?ger, och utg?r ett viktigt komplement till bilden av Norge som ”poetokratins” hemland (termen ?r Ernst Sars fr?n 1903).
Sociala r?relser som Mot Dag, fylligt skildrad av Jorunn Sem Fure, och Fedrelandslaget blev arenor, eller tidskrifter som Minerva, eller f?r den delen Studentersamfundet; dessa blev ocks? karri?rstegar. M?nga blev redakt?rer. Andra, fr?mst jurister, blev politiker, ?ven efter 1884 d? Stortinget blev rekryteringsbas f?r regeringarna. Politiken kunde vara mer eller mindre synlig. N?r samh?llsforskare och historiker som Halvdahn Koht eller Jens Arup Seip (Fra embetsmannsstat til ettpartistat, 1963) skildrade samh?llsutvecklingen vetenskapligt s? rymde framst?llningen ocks? en implicit politisk tendens som p? ett djupg?ende s?tt p?verkade vad man kunde kalla samh?llets ber?ttelse om sig sj?lvt.
Det ?r sv?rt att p? n?got enkelt s?tt m?ta detta slags betydelse f?r ett samh?lle, men Myhre g?r vad en historiker kan g?ra: skriver livfullt, sakrikt och med namn och exempel. N?r man l?st f?rdigt ?r man ?vertygad om att detta ?r en str?ngt taget ov?rderlig funktion hos ett bra universitet. Vad vore Oslo, vad vore Norge utan namn som Stang, Bull, Barth, Christie, Naess, Bonnevie, Gleditsch, Br?gger, Lie, Bjerknes, Langfeldt, Wedel, Frisch, Nansen, Witoszek, Smith (flera av dem f?r ?vrigt i generationer)? Ett annat land, ett land vi inte k?nner.
NORSK STOLTHET. Denna centrala samh?llsroll fanns d?r fr?n begynnelsen. Att det alls beh?vdes ett universitet i Norge h?ngde delvis samman med konservatismen och sj?lvtillr?ckligheten hos dubbelmonarkins l?ros?te i K?penhamn. Fr?n det att idén f?rst v?cktes p? 1600-talet fanns det en patriotisk tendens i kravet, som ytterst hade att g?ra med norsk stolthet. ”Mangelen p? et universitet hade vaert en skam,” summerar John Peter Collett st?mningarna (band 1) i samband med att de norska borgarna ins?g att env?ldet och centraliseringen av pr?stutbildningen till huvudstaden i kombination med att pr?st?mbetet fr?n mitten av seklet kr?vde universitetsexamen, attestas, medf?rde att Norge kom ?n mer i skuggan.
Biskop Johan Ernst Gunnerus, som varit med och grundat en vetenskaplig akademi i Trondheim 1760, fick under Struensees dagar vid makten uppdraget att reformera det tr?ga och teologdominerade K?penhamnsuniversitetet. Hans f?rslag blev en l?ngtg?ende uppr?ttelse i Kants och upplysningens anda av den ”rena” vetenskapen vid de filosofiska fakulteterna och en degradering av framf?rallt teologi. Gunnerus skisserade ?ven ett norskt universitet i Kristiansand (!) med 13 l?rare. P? anspr?ken fanns ingen hejd: ett norskt universitet ?vil v?re fuldkomnere end alle andre i Henseende til den videnskabelige Indretning,” skrev en annan norsk vision?r i slutet av 1700-talet. Nationell sj?lvst?ndighet var det egentliga m?let, men vapnet var ett universitet. N?got av den rollen har aldrig g?tt ur.
EXPANSION OCH KONSOLIDERING. I band 2 tar sig Thor Inge R?rvik och Jon R?yne Kyllingstad an den omv?lvande period under 1800-talets sista decennier d? universitetet gick fr?n ?mbetsmannautbildning med en humanistisk enhetskultur och sin huvudsakliga uppgift i att utbilda pr?ster, l?kare och jurister, till att bli en utbildningsinstitution f?r en samh?llselit vars legitimitet baserades p? specialistkunskaper och en forskningsinstitution inriktad p? att frambringa ny s?dan kunskap. Medan Bredo von Morgenstiernes hundra?rsskrift ?ver universitetet fr?n 1911 skildrade samma period som en fas av kontinuerlig expansion och konsolidering, framtr?der h?r ist?llet en institution i en fundamental identitets- och legitimitetskris.
I m?tet mellan akademiska och politiska traditionalister och radikaler befann sig exempelvis br?derna Ernst och Ossian Sars, b?da evolutionister inspirerade av Darwin, den ene professor i historia och den andre i zoologi. Ernst Sars gav den teoretiska ramen genom sin tolkning av norsk historia som ett kontinuum d?r str?van efter sj?lvst?ndighet och demokrati hade r?tter i medeltiden – konstanta krafter som ledde fram till 1800-talets sj?lvst?ndighetsr?relse. Ernst Sars evolutionistiska synteser av Norges historia omhuldades av det liberala partiet, Venstre, och fick efterhand genomslag som en grundber?ttelse f?r nationen.
Inte ens det band som p? ytan kanske framst?r som mest genretroget, Kim Helsvigs och Fredirk Thunes om ”Den store transformasjonen” av fakulteterna och flytten till Blindern 1945–1975, ?r n?got undantag. Det drivs av fr?gor om hur de akademiska kulturerna inom humaniora, naturvetenskap och den expansiva samh?llsvetenskapen m?tte de stora nya studentgrupperna och hur de etablerade nya f?rh?llanden mellan forskning, undervisning och f?rmedling. Framf?rallt visar Thue och Helsvig hur ”universitetet” aldrig ?r entydigt, det slits mellan olika normer och ideal: den folkligt aristokratiske humanisten, f?rkroppsligad av den extremt m?ngsidige Syn og Segn-redakt?ren och NRK-mannen Olof Midttun, som ocks? var professor (i nynorsk diktning), och de oftast ganska anonyma forskarlagen i naturvetenskap och medicin.
I PR?VNINGENS TIMME. Kanske ?r det i Jorunn Sem Fures skildring av perioden 1911 till 1940 som discipliner och fakulteter tr?der fram allra mest i egen r?tt, delvis eftersom s?rskilt norsk naturvetenskap d? gjorde sig s? brett g?llande och eftersom disciplinbildning var tidens l?sen. Sem Fures f?ljande band om krigs?ren ?r i desto h?gre grad en historia om Norge i svekets och pr?vningens timme och in her finest hour, skildrat genom motst?ndsviljan och kampen hos en institution och inte minst dess studenter.
Verkets perspektivrikedom omfattar ?ven det visuella materialet. Samtliga band ?r rikt och vackert illustrerade, ett arbete lett av Anne Vaalund. Bildvalet ?r ofta ov?ntat och alltid v?lfunnet. S?rskilt b?r n?mnas det bildverk som utg?r den tionde (fast onumrerade) delen av verket. Denna del har den dubbla uppgiften att p? en g?ng ge visuell konkretion och – v?lbeh?vlig – engelskspr?klig sammanfattning ?t de ?vriga delarna.
Bilderna ?r mer ?n illustrationer. Band 3 inleds och avslutas elegant med Edvard Munchs fondm?lning Solen i universitetets aula, skapad i samband med universitetets hundra?rsfirande. Solen blir till en metafor som ?ppnar f?r tankev?ckande diskussioner kring universitets roll som skapare och f?rmedlare av kunskap under det tidiga 1900-talet, men ocks? institutionens och medarbetarnas aktiva roll i det moderna samh?llet – n?got som framgick med all tydlighet d? aulan vid den tyska ockupationen 1940 anv?ndes som interneringslokal f?r tillf?ngatagna norska officerare, samtidigt som m?lningen monterades ned. ”Solen i Aulaen var borte, og solform?rkelsen skulle vare i fem ?r”, kommenterar Jorunn Sem Fure.
Ett gammalt vykort i samma band framst?ller universitetet som synonymt med nationens sj?lvst?ndighet. Texten ”Norges 100 aars jubileum 1814–1914” kombineras med en bild p? l?ros?tets enkla lokaler 1814 j?mte en annan p? de representativa klassicistiska universitetsbyggnaderna hundra ?r senare. ?ver alltsammans vakar Minervas uggla, belyst av den stigande solens str?lar. Temat, institutionen som del i samh?llet, ?r centralt och kan sammanfattas av Jon Ryne Kyllingstads ord: ”Universitetet var ikke bare en aktivt deltakende produsent av den nasjonale fortelling; det ble etter hvert ogs? selv en del av denne.”
Med detta verk f?rst?r vi inte bara universitetet i Oslo, vi f?rst?r Norge. Ett stort ord ?r befogat: kulturg?rning.